fredag 21 november 2008

..


April

maj juni
De gamla och de unga

sorg

Sorg.




Ni vet de där dagarna när man ligger utslagen i sin säng och inte ens de lockande solstrålarna som tittar in genom fönstret eller de hoppfulla melodierna från svalorna utanför kan få en att röra en blick från märkena och skarvarna och spikarna och de små hålen i väggen. Och lakanet slingrar sig likt ormar kring benen och det är nästan som att de tvingar en kvar för de är mina väktare och svalorna mina cellkamrater och strålarna mitt galler och sängen är mitt fängelse.








b revet

revet
rev
(i mig i dig)



brevet


ett gammalt brev från en flicka
------------------------------
självförtroende även om andra kanske tror att jag har det bra då jag kan verka så glad och trevlig. Oftast känner jag mig så bitter på omvärlden och som att jag vill döda alla inklusive mig själv och bara spränga allt i luften. Jag kan inte hantera kritik för då faller jag pladask. Det känns som alla andra är snyggare, bättre och kan åstadkomma så mycket mer än mig själv hela tiden. Jag har övervägt att inte försöka mig på att använda någon medicin mot min depression och min ledsamhet, då jag blir ledsen bara av att tänka på vad medicinerna gör med kroppen. Jag vill ju inte skjuta undan eller dämpa ledsamheten för ett tag bara för att verka lycklig för ett slag. Jag vill ju kunna hantera den bara och kunna se klart. Jag vet att det inte går glömma något och att jag förmodligen alltid kommer vara en grubblare och vara ledsen då och då, men



och








kommer vi hamna i fängelset


?


inte ens se på den det finns inget äckligare och fulare
än den här kroppen. allt bara hänger och dallrar och är äckligt det är inte klokt hur snabbt det går
att kroppen bara rasar samman jag tycker den är så sjukt vidrig jag kan inte ens bara ha på mig linne

femtioårig


tant och allt jag gör är bara skit jag kan aldrig åstadkomma något bra ibland tror jag att jag kan men
det kan jag inte det blir bara skit inget är bra eller tillräckligt och jag är aldrig tillräckligt bra
för människor jag har inga vänner kompisar ingen alls som vill vara med mig ingen som ringer och frågar
om vi ska umgås ingen som vill umgås ingen




ormar slingrar sig kring mina ben

och sen


Jag känner det var jag än går. En unken lukt, svag doft av mögel, eller instängt, eller bara mig själv som vill komma ut. Jag minns hur jag protesterade med en avsmak av bly i munnen.


Jag minns våra inköpte apelsiner

som ingen rörde på dagar. Jag släntrade omkring och väntade på att mitt liv skulle sätta igång.








jag minns hur jag inte sa ett knyst
(det är den värsta delen av tre miljarder ord och hemligheter)







när du lyssnar på ted gärdestad i fotöljen i vardagsrummet med fötterna på bordet





jag förlorade allt så många gånger och jag minns hur jag sprack sönder varje gång jag minns hur kallt det var första gången vi träffades jag minns att du och jag är två nya små grenar på vårt egna träd men nya rötter och nytt kött och blod





men det är ju gammalt nu
arkiverat.

5 kommentarer :

Anonym sa...

Väldigt väldigt fint. Jag skrev ut så jag slapp läsa på skärmen.

//J

Anonym sa...

emilie, så utroligt fint. du har mange talanger... savner deg Marte

Daniel Novakovic sa...

Emilie. Texterna är som alltid fina. Men varför funkar aldrig någonsin RSS-feedsen på dina bloggar? :(

Anonym sa...

Skriv en bok.

emilie anna evelina sa...

Jag vet inte Daniel! Alla klagar på det.. jag tror att det är för jag inte har några rubriker kanske? Besöker du inte stan i väst snart igen?