torsdag 20 november 2008

Imorgon är en stor dag. En helt fantastisk människa ska åka på turné. Halo of Pendor. Daniel som en gång var min. Den mest fantastiska och kreativa människan som vandrat på denna jord. Jag minns våren 2006 när han satte igång med sitt byggande av Halo of Pendor. Oändliga dagar i rummet på Blidvädersgatan. Barnen på gatan som ropade och lekte, spårvagnarna utanför som aldrig tycktes sluta gå, regnet och solen och vindarna som svajade. Nu ska han äntligen få visa världen sitt enmansprojekt. Fantastiskt är det enda ordet jag kommer på.



Vintern 2004. När snön fortfarande låg tungt i mitt hjärta och utanför mitt fönster på Biblioteksgatan i vinterlandskapet Östersund. Det var förhoppningar, förväntningar, förkastningar, förfaranden. Jag gick på en hardcorespelning med ett band jag förtrollades av. Jag tyckte att sångaren var otroligt stilig och charmig. En skäggig man, långt borta från Emilies gränser. Jag minns att jag gick hem med växande blommor i magen. Och utan min vetskap låg jag i mina trötta lakan och bara några hus bort låg den skäggiga mannen under ett bord och sov kraftlöst.

Ett år senare fick jag ett mejl av en man som älskade mina bilder. Den skäggiga mannen. Han undrade lite försiktigt om jag ville fotografera ett av hans band, Ef. Han bjöd in mig till en spelning i Göteborg, där jag nu bodde. Det blev långa mejl. 50 000 meningsfulla ord och lite till. Vi bestämdes att vi skulle ses. Han velade, han fick inte se det som en dejt sa jag. Vi ville bara fika. Diskutera bilder. Diskutera motiv, plats och när.

Jag minns exakt hur han hade knutit den rutiga halsduken. Att det var kallt och jag huttrade under min marinblåa skepparkavaj. Den vita mössan låg tungt över mitt kortklippta ljusbruna hår. Vita moln som rymde från min kalla kropp, ut mellan mina läppar. Han gav mig en kram och jag sa "oj!". Och sen började den då oändliga historien. Hemliga lappar i varandras jackfickor, fnittriga spårvagnsresor mot okända destinationer. För det spelade ingen roll vart vi åkte, var slutstationen var. Vi hade varandra och allt var spännande just då. Det var promenader i spöregn och kramar under en tunnel. Liggandes i sängen och ihoptrasslade fingrar, likt tentaklar. Min tandborste flyttade hemifrån och hans tandborste flyttade hemifrån. Min ljusbruna hårstrån flyttade till hans handfat och hårsnoddarna och tampongerna till hans badrum. Hans plektrum bodde lite här och var på mitt golv och hans rakhyvlar i mitt badrumsskåp. Han blev min bästa vän, min själsfrände, tvilling, älskare, kärlek, liv. Mitt eviga liv.

Och resten är minnena. De dåliga och det bra. Och allt det bra krossades av en enda mardröm. En enda hjälplös slukande sjukdom.



Men vet ni vad. Det spelar ingen roll. Att det blev som det blev. Att det fanns minnen som var mindre bra. För de bra minnena äter upp de dåliga så småningom. Och jag är så glad att jag hade Daniel i mitt liv. Så himla glad. Vi vågade satsa. Lät det bra ta över det dåliga. Allt bra som varar i en liten stund är alltid bra. Även om det varar i en sekund eller i hundratusentals år. Alla som får lära känna Daniel eller har någon gång känt honom kan skatta sig lycklig. Älska är ett för litet ord. Och kärlek är alldeles för litet också för det jag hade med Daniel. Hela den här historien och orden jag skrivit ner är alldeles för små för det vi hade.


Och de minnena jag samlade på med dig ska jag stoppa i en liten ask. Jag ska stoppa den längst ner i själen och låta den ligga där bland alla andra minnen. Låta den ligga där. Gro och växa.



Någon dag ska jag öppna den.

4 kommentarer :

Daniel sa...

Det är härligt att ha fått vara den viktiga personen i ditt liv, liksom du har varit min luft och mina dagar under tiden som jag trodde skulle bli en evighet tillsammans.

Jag ska aldrig glömma bort vad vi haft. Jag hoppas också från djupet av mitt hjärta att allt det goda vill äta upp det dåliga, så att jag en dag kan förlåta.

Du är och kommer förbli en av de viktigaste personerna i mitt liv. En av dom som jag också beundrar mest, för din personlighet och för ditt artistiska sinne.

Nu är tiden kommen då vi lagar våra hjärtan. Här finns du. Jag låser hjärtat och du vet vart jag hänger nyckeln.

sissel sa...

du verkar vara en sån fin människa.

Moa sa...

Det är nästan som man fäller en tår. Väldigt fint skrivet Emilie.

Jag kommer också ihåg den där hardcorespelningen 2004. Jag var där och såg When we fall. Jag kommer ihåg Daniel när han gjorde en volt under spelningen och jag kommer ihåg att jag bad Simon gå fram och köpa en skiva för jag tordes inte. Haha. Den ligger hemma i min bokhylla på flickrummet i Östersund.

Hoppas du mår bra!
// Moa

Anonym sa...

emilie, emilie, emilie. gud va fin du er. Marte