tisdag 6 januari 2009

Och så går han där, till ett tåg för att åka 50 mil och jag har ingen aning. Jag öppnar dörren och det blir en oändlig kram. Och han satt på mitt golv och grät, har aldrig sett någon gråta så mycket. Klumpen i halsen och små små andetag. Ordet kanske. Måste undersöka, analysera, vända och vrida på ordet. Kanske. Kanske.

Och sen allt det fina. Och allt det jag hoppades på få av dig, allt samlat i en liten ask under en enda helg. Lätta smekningar, våldsamma smekningar. Och du erövrade mina dofter. Frågade om du inte hade luktat dig mätt på dom snart. Kanske gjorde du det.







Du gjorde och avslöjade saker som du aldrig gjort för någon annan.
Klockan fem på morgonen.









Kan inte ens skriva.






Kanske?
Men jag slockande häftigt.

Igen.

1 kommentar :

sissel sa...

så fint skrivet! åh!