fredag 6 mars 2009

45




jag tror att havet är oändligt stort
torpeder och minor faller
som ett sårbart midsommarregn
ändå träffar du mig gång på gång
med ditt vassa hjärta och dina mjuka klor



när rovdjuren hade lämnat mig ifred
skrev jag om intensiteten som växte
mellan våra fingrar
mellan raderna
när den nu tvättats och vridits ur


väskan är tyngre än någonsin
ligger när dig och känner din hud en sista gång mot min
suger åt mig av din energi och din värme
som en kattunge försöker
få värme av sin mamma
tittar och läser dina texter

din mjuka päls
min hudlösa kropp


ett suckande tomt Stockholm med sin tunga morgonandeträkt
mot mina bleka livlösa kinder och
väskan är tyngre än någonsin


räknar stegen, ökar antalen för varje gång
och tittar bakåt, sneglar försiktigt över axeln


kanske
kanske
kanske ändrade du dig
när jag var din elektriska
morgonsol
och vi dör sakta bort


inser att allt handlar om mig
förstår inte varför det handlar om mig


sneglar en sista gång vid bantorget
som jag nu lärt mig hitta till
lämnar dig nu bakom min starka rygg
vägen tillbaka återhämtar sig sakta men säkert


lämnar dig nu bakom mig


vi vandrade hoppfullt över den snövita isen med min kalla hand i din
och karlbergskanalen
den glimrar fortfarande bråddjup svart




som att något aldrig hade hänt
hjärtat var ändå bara en sten


Inga kommentarer :