söndag 8 mars 2009

50


Jag packar ner alla mina "onödiga" saker i lådor som ska bo i min brors förråd ett tag, tills jag hittar en bostad längre än tre månader och vet var jag ska ta vägen i sommar. De "nödvändiga" sakerna ska få plats i en enda resväska. Jag har inte så mycket saker egentligen. Behöver ingenting. Jag har tre par skor och tycker det är alldeles för mycket. Jag har en jacka. Det räcker. Kan inte ha saker. Har lärt mig att släppa taget om materiella saker. Trasigt? Släng släng släng. Spara inte för att du håller fast. Längtar till bror kommer hem. Det är så tyst och tomt här. Kan knappt sova i sängen för det känns så tyst utanför rummet. Kan absolut inte stänga dörren. Har inte sovit där på flera nätter. Det befinner sig en sorglig stor klump i magen även om jag har ett förväntansfullt leende på läpparna. Jag dricker mitt te av vaniljsmak och drar varsamt ut kontakten till vattenkokaren (och alla andra hushållsapparater också för den delen). Tänker på att efter min storasysters hus brann ner varnade mamma alltid för att det kan börja brinna om man inte drar ut kontakterna. Tänker på att det alltid var halvgrått hemma när man kom hem från skolan. Det var som en grå hinna låg över alla rummen. Tänker på att vi blev irriterade när vi kom hem och skulle se på dålig eftermiddagstv och alla kontakter var utdragna. Jag tänker att jag vill ha någon att vara irriterad på för att den har dragit ut alla kontakterna.

Jag har läst ut en bok idag. Jag lånade den på biblioteket igår. Det var en stor och tjock bok. Den handlade om en flicka som var på ett läger. Hon hade också den där sorgliga klumpen i magen även om hon hade ett förväntansfullt leende på läpparna. Slutet var arrupt. Jag sträckläste den. Jag undrar vad som hände. Jag tycker alltid det är så sorgligt att se färdigt på filmer eller läsa ut böcker. Jag fäster mig vid karaktärerna och undrar alltid vad som händer med dom. Dom är liksom mina vänner, bara för en liten stund. Och jag var flickan på lägret idag.

Nu ska jag lyssna på en Antony and the Johnsons låt som Gabrielle skickade till mig. Vill att Gabrielle ska komma till Göteborg från Sundsvall snart. Innan jag åker. Känns som jag ska åka och lämna allt bakom mig för alltid. Det känns alltid så när jag ska åka någonstans. När jag åker från Göteborg till mina föräldrar i Östersund känns det alltid så sorgligt när man lämnar terminalen och ser solen gå ner över staden. Samma känsla har jag när jag ska åka hem i från mina föräldrar. Vill klamra mig fast kring min hemstads bräckliga ben som ett litet barn. Har svårt att lämna saker och personer bakom mig. Jag får banka in i mitt huvud att det jag lämnar bakom mig försvinner inte. Det finns kvar där, vare sig jag vill eller inte. Så tänker jag även när en relation till människor tar slut. Att världen ska gå under. Att personen försvinner för alltid. Marken under mig försvinner. Väggarna darrar och skriker att "Nu! Nu är det slut, Emilie! Nu försvinner allt!". Det jag inte tänker på att dom inte dör. Dom försvinner bara ur mitt liv en liten stund. Men dom finns kvar där i huvudet.


Dom finns kvar.
Tänker hela tiden på att jag inte levde när jag levde.
Tänker på att livet var så mycket lättare innan du hände mig.

2 kommentarer :

VernacularSpectacular sa...

your pictures are always so inspiring. if only i could read your words, too!

klara sa...

jag hittade till dig via din flickr. tycker dina bilder är hemskt fina och älskar den som är fyra bilder av ett kyssandes par. det är en av mina favoritbilder som jag haft i en mapp länge nu, utan att veta var den kom från eller att det var din.