torsdag 7 maj 2009

105

Kommer ihåg att jag tänkte, att här kommer lyckan. Nu kommer den! Allt på en och samma gång. Insåg inte att allt hände när det hände, när jag satt och väntade på att den skulle sätta igång. Och faktum är att det inte alls var en början (det hände ju) utan det var slutet. På något som jag tror jag bara drömt. Finns ett porträtt i mitt huvud som suddats ut, ser bara kanterna nu mer. Jag var så lycklig. Har tappat ansiktet, fingrarna, det mesta av min känsel. Vet att det aldrig mer kommer att hända.

För det har redan hänt.
Och jag var inte medveten om det.
Fick aldrig känna det.

Och dom kommer och går. Och du gick. Eller nej jag gick. Eller nej. Du kastade bort mig. Snälla snälla snälla varför kunde inte sparat mig! Hade växt som en blomma och ökat i värde som en liten liten krona.

Orken räcker ju inte till. Jag har försökt. Höjt garden! Svärdet och skölden. Av starkaste materialet i världen. Det är jag - alltihopa. Försvarspositionen. Men jag är bara en liten, liten tjej som gråter mig till sömns efter nattpromenaderna hem från festerna och tillställningarna. Du slog ner mig som en stolpe i marken. Knuffade på mig som jag vore en vante. Och jag ligger där, helt utslagen, helt orörlig. Väntar. Ska bli räddad. Ska jag bli räddad? Ska du rädda mig.

1 kommentar :

Leo sa...

nääää sluta nu :/
Men ändå, som en vante? femåring är ganska vacklig och så ju...?