torsdag 9 juli 2009

162

Oväder ger mig snabba hjärtslag. En obetydlig liten hjärtattack, nästan så den inte syns, men den hörs. Ja oj vad den hörs. Och varför säger man att man äter som en fågel om man knappt äter något alls? Småfåglar äter sin dubbla vikt. Svälter vi ihjäl?

Jag har sett en dokumentär om barn som vill banta. Som tycker att feta är äckliga. Tioåringar som räknar kalorier och tränar på gym tillsammans med deras mammor. Småpojkar som tränar varje morgon och kväll, med rädslan i magen för att bli fet. Man kan inte bli fet. Det är äckligt.

Är riktigt sugen på en flottig pizza. Eller en hamburgare. Eller ett hav av cream cheese chips.

Jag drömde att Gabrielle bodde i en fin liten röd stuga på landet med vita knutar. Det fanns ingen el eller vatten. Huset var omringat av små lummiga träd. På vägen till Gabrielle fick man cykla på en gammal cykel igenom en allé. Gabrielle hade hästar som vi red på i skogen och stannade vid myren för att låta hästarna släcka sin törst. Jag drömde att ni jagade mig och skrek glåpord efter mig. Alla dom där som sätter sig under huden, skrapar, river, ristar, etsar sig fast. Jag drömde att Daniela var på Hultsfred och var kär i tre olika killar med en klump i magen.

Jag drömde.
Jag drömde.

Jag har ett motiv. Till varför jag inte vill skriva. Hökarna vakar över mig. Gamarna jäktar efter mig. Ögon i nacken, i armvecken, under fötterna. Ögon överallt! Jag är rädd ända ut i fingertopparna. Människor är för trångsynta. Ibland behöver man inte ens ett motiv för att dräpa någon. Låta någon kvävas, med halsen full av ord.