onsdag 26 augusti 2009

197

en dagboksanteckning.

kanske skulle ni tycka om mig om jag gjorde som man ska göra. jag vet inte om jag ska älska eller om jag ska hata er. jag vet inte om jag gjort fel eller om ni gjort fel. jag vet att jag gjort fel ibland och jag vet att ni gjort fel ibland. men jag kan inte sluta anklaga mig själv för att det skulle vara mitt eget fel. ibland kan jag dock bli så otroligt upprörd över att ni inte gör något åt det. säger till mig. frågar hur det funkar. frågar hur jag funkar. frågar vad som finns i mitt huvud. kanske blir jag också upprörd över att jag inte får vara den jag är. hur skulle jag kunna vara något annat än vad jag är. jag vet inget annat än det här.

det är såhär jag är.

och tänk att man ska bli lämna på botten av havet för att man är den man är. för att jag är så här. jag kan inte sätta fingret på det. jag kan inte sätta fingret på vad jag saknar, eller OM jag saknar något eller någon överhuvudtaget. jag tror inte det. jag längtar inte längre. ingen längtan överhuvudtaget. det känns lite sorgligt att jag inte bryr mig om något egentligen. att jag inte saknar någon eller får den där melankoliska lilla känslan som jag brukade få. att länga tillbaka. det var något stort för mig. något att hålla fast vid för att försöka stå stadigt med fötterna på marken. och att jag släppt taget om alla. varför har jag det. jag vet inte. och egentligen så vill jag inte veta. för det spelar ingen roll. vad är det för mening att längta tillbaka. ibland kunde jag nästan tvinga mig själv att tänka på de dåliga händelserna. bara för att minnas. det kändes som jag var tvungen att hålla kvar allt, hålla fast vid, bara för att få ha några minnen kvar. att få ha kvar minnen som fick mig att känna att jag faktiskt levde. att jag överlevde och att jag försökte leva. det är inte lätt att kliva upp på morgonen. det är inte lätt att bländas av morgonsolen. det är inte lätt att bädda sängen. det är inte lätt att sluta stirra på kaffekoppen på köksbordet istället för att dricka ur den. det är inte lätt att komma ihåg att äta. det är inte lätt att åka bussen till jobbet. det är inte lätt att försöka för en konversation. vad hände i helgen. hur går det med allt. några killar. nä. okej. vad händer i helgen då. vad ska du göra på semestern. det är inte lätt att handla apelsiner och knäckebröd på ica. det är inte lätt att åka hem. det är inte lätt att komma hem, ramla ihop innanför ytterdörren, famla i mörkret, tappa bort dina nycklar, bryta ihop och gråta ett helt hav, att slå sig själv i huvudet, rycka sig själv i håret, försöka banka in något vettigt i skallen, försöka minnas och konsten att att inte minnas.

jag kommer ihåg dofterna,
och detaljerna.
och jag minns beröringarna.
och

sedan minns jag avsmaken
och alla motgångarna och stenarna
i mitt huvud och i magen och i mina
händer.

men jag saknar det inte.
jag vill bara hålla kvar det.
en liten liten stund till.


men så är det ju. jag kliver upp imorgon i alla fall. det gör ju alla.
det är nu jag blandar ihop sanningen och drömmarna. vet varken ut eller in längre. för jag pratar inte om det längre. har inte gjort det på en evighet. jag tror att när du stängde din dörr så slutade jag lyssna, jag slutade även öppna mina dörrar. jag tror inte det är någon idé. vill inte ha sorgen sluten kring mig som ett litet svart paket. vill inte ha stämpeln eller trösten. eller jo. ibland vill jag ha trösten. ibland vill jag bara att någon ska trösta när jag ligger under täcket och håller på kvävas för jag vill inte att någon ska höra. vill att alla ska vara döva, men inte blinda.

är ni blinda.
är ni döva.
jag är här.



och så en liten berättelse:

jag minns ingenting. jag tror ingen vill höra. jag vill inte höra. jag vill berätta. nä jag vill inte berätta. jag vill höra. och nu spöregnar det. det smattrar mot snetaket. jag har en tennisboll i min hals. insekter i min mage. hud under naglarna.


förtvivlan på tungan.

1 kommentar :

Leo sa...

Jag vet hur det är.
personligen tycker jag att det är jobbigt att höra "amen kämpa på nu! du kan!" i såna här lägen. Hur ska man kämpa på, om man inte vet hur man ska göra det? Kan man kämpa mot sina egna känslor egentligen? Det verkar ju logiskt att man ska göra så, men det funkar inte att förneka något man känner. Byta fokus brukar funka. Eller jag kanske missuppfattar dig nu?

Gud vad patetiskt det känns av mig att skriva såhär. HÄR! I ditt kommentarsfält. Jag gör det av medmänsklighet i alla fall... Jag tar den chansen mot att verka dum i alla fall!

Hejdå!