tisdag 15 september 2009

219

Jag balanserar en sten på huvudet. Måste liksom trippa fram på tå samtidigt som jag far fram som en storm. Kan tappa allt. Så det gäller att koncentrera sig och hålla i allt. Inte för löst och inte för hårt. Ibland blir jag äcklad av allt du skriver. Ibland vill jag slå sönder dig. Ibland vill jag klippa ut dig, möblera om dig, som en liten klippdocka. Det är så sorgligt. När jag ser på dig. Och jag ser allt det där som du inte borde göra. När allt lyfter, i alla rum, och vi flyttar runt. Tar hand om alla ljusen. Och vi tar hand om er nu. Tänker att du glömt bort allt du sa, tänker att ingenting finns kvar. Om det inte finns kvar, finns ingenting kvar. Ingenting. Inga små stenar, inget grus, inte ens små små sandkorn. Åh vet inte. Jag brukar bli hemsökt och förföljd av främlingar i alla dess former. Nu blir jag inte ens förföljd av dig längre. Vafan är det här. Vad skriver jag.


När du känner monstret i hjärtat!
När du känner hur det gräver i magen!

2 kommentarer :

F sa...

Grattis till capen!

emilie anna evelina sa...

tack freddie, heheee.