lördag 3 oktober 2009

232



Det här är till er.

Ibland kanske jag beter mig som en vilsen 16-åring. Jag kanske pratar skit bakom ryggen på er. Kanske ljuger jag ibland och slår på er i tankarna. Ibland vill jag inte veta av er för ni beter er illa. Jag vill glömma bort er och vara ensam för alltid. Jag är kanske bara en människa.

Men det är så här det är.

Ni är mina sköldar. Mitt pansarglas. Mina hjältar. När jag slår på mig själv så slår jag er. När jag inte orkar stå längre och kastar mitt hjärta i marken samlar ni ihop spillrorna och förpackar dem i ett väl förslutet litet kuvert och stoppar det långt in i en hemlig garderob så inget ont kan nå mig. Jag lever inte för mig själv - jag lever för er och ni lever för mig.

Hur skulle jag kunna klara mig utan att springa upp för en gata bredvid Gabrielle och låtsas som vi är spiderman och skjuter nät omkring oss. Hur skulle jag kunna klara mig utan att du ringer mig och frågar vad jag gör, hur jag mår, om vi ska ta en promenad eller spela Labyrint. Hur skulle jag kunna leva utan fina norrländska och hur hon trippar fram på hennes små mormorskängor som hon älskar så mycket. Hur skulle jag kunna klara mig utan ditt eviga prat om dina olyckliga små kärlekar. Hur skulle jag kunna klara av att leva utan Christopher och hans fina prinsfrisyr med den spikraka luggen och hur han alltid tar med sin analoga kamera var han än går. Hur skulle jag kunna leva utan att gå och äta sushi med dig och prata om hur olyckliga vi är men hur fint det kan vara ibland. Hur skulle jag kunna klara av att leva utan Stellan som bara pratar om spel och photoshop och dubstep och öl och cigaretter och katter. Hur skulle jag kunna andas utan att veta att du tycker jag är den roligaste tjejen som finns. Hur skulle jag kunna klara av att gå utan att dricka miller framför datan när jag pratar med Fredrik och pratar om kärleken och skatepunken. Hur skulle jag kunna klara mig utan din fina humor och dina "tjenare!! hur är läget... ehehe". Och min Siri. Min Siri som jag känt sen jag var 6 år. Hur jag inte vågade leka med henne när jag och min mamma hälsade på förens bara någon halvtimme innan vi skulle gå hem - och då ville jag inte gå hem. Hur skulle jag kunna klara mig utan dig - hur skulle jag kunna leva. Utan att veta om att vi delar allt, även om vi bor hundra mil ifrån varandra. Hur skulle jag kunna andas utan att veta att du finns, finns här inuti mig och överallt och var jag än går.

Och allt det andra och alla dom andra och alla deras fina små egenheter som bara jag vet om. Orden som inte räcker till överhuvudtaget. Hur det här egentligen inte säger någonting. Förutom det jag vet och det jag uppskattar. Hur jag hyllar er. Hur jag orkar ta mina andetag, hur jag orkar kliva upp ur sängen. Mina hemligheter, mina betraktelser. Mina vänner.

Mina sköldar. Mitt pansarglas. Mina hjältar.

1 kommentar :

Anonym sa...

hejsvej. det här är ganska sjukt och nu har jag på känn att jag kommer skriva värsta prettoinlägget... Lalala, here I go. Jag har följt dig sen, jag vet inte 2006? skunkdagboken, bilddagboken, du o danielbloggen, här, det är ganska sjukt att man gör så, i smyg. Men du är ta mig fan en klippa i min tillvaro, precis lika ömklig och stark som jag, hur paradoxalt det nu än låter.. En ännu sjukare sak, jag har följt christopher också innan ni ens kände varann. fast det var lättare att följa honom, vi gick i samma skola i samma gudsförgätna vackra stad, gemensamma vänner osv.. men det är sjukt hur jag inte sagt ett knyst, bara följt era rörelser som om de vore mina egna. Jag skulle vilja sitta där med er och äta sushi även fast jag inte tycker om det och säga att jag vet vad ni menar! Säga att jag är livrädd för er och mig själv, säga att jag ser mig själv i er, säga hej till er, säga hur mycket jag stärks eller nåt..Summan av kardemumman; hur skulle jag kunna leva utan din blogg, du är en av mina sköldar, hjältar, pansarglas utan att du ens vet om det. Tack för det! ta åt dig eller gör vad du vill med det, häng upp det på väggen..puss hej hoppas du har ätit en kanelbulle idag