onsdag 14 oktober 2009

244

visst bor du fortfarande kvar, visst har du fortfarande samma hårfärg och du är lika lång som du alltid varit.

men du är inte kvar.
du är inte kvar.

kommer ni ihåg när jag skrev om att jag ville krossa mitt huvud mot stengolvet. hur jag inte kunde sluta gråta. och hur jag låg där, på en smutsig madrass mitt på golvet under två filtar och med ytterkläderna på, och skakade och frös och kunde inte sluta gråta. kommer ni ihåg det?

att jag skulle förgifta er
hur jag skulle förgifta er alla.

hur jag förgiftade er alla.

hur ångesten blev inpräntad i väggarna och hur golven skakade. hur ångesten var inpräntade. hur jag stod och lutade huvudet ner mot gatan ett par minuter innan jag ringde på. hur jag såg allt det svarta droppa ner på marken. hur jag såg allt det röda droppa ner på marken.

jag hamnade på botten av en smutsig sjö.
igen.

och jag stod där på ett dansgolv på en klubb med fötterna på marken och jag bara grät och grät och grät och försökte fly, vilket kändes som flera mil, men det var bara några meter. och jag kräktes i havet. önskade att jag föll i, blandades ut, så att allt inte skulle vara så starkt. att de fortfarande talar om dig bakom de papperstunna väggarna, där ute.


att vi måste slåss.
vad som nu än finns kvar.
hur man inte ens kan tala samma språk.

3 kommentarer :

Nicklas sa...

Aj. Vackert, men aj som tusan.

emilie anna evelina sa...

tack!

Leo sa...

Riktigt bra. Men riktigt ont :/