söndag 31 januari 2010

min kropp


(Foto: Christopher Landin - se fler av hans bilder här)

Den rådande känslan jag känner för det mesta måste vara obetydelse. Var och varannan dag vaknar jag, känner hur sängen pulserar av mitt rädda hjärta, lakanen är klibbiga av ångest, min kropp är stel av panik. Det enda jag känner är att jag måste springa iväg, fly, försvinna, aldrig mer komma tillbaka - men det går aldrig, för jag kan inte ens röra mig. Ibland känns det som min hjärna är paralyserade, förpackad i en vakuumförpackning. Den fungerar inte som den ska. Jag vet det för att en del av den säger "Jag förstår inte" till mig själv. Den förstår inte varför man ens skall kliva upp. Dra i stenarna under dagen bara för att vakna upp i en bädd av ännu tyngre stenar. En del av den säger "Det finns ingen logik i något du gör" och jag märker mig själv stå att skrika åt någon jag glömt vem den var för längesedan, och särskilt varför jag gör det. Jag bestraffar min omgivning och jag vet inte varför längre. På så vis bestraffar jag bara mig själv - gång på gång. Och delarna säger "Varför utsätter du dig för det här livet" och dom surrar och vrålar och slår mig så hårt dom bara kan på en och samma gång tills jag tappar fattningen och ligger där på golvet helt orörlig och lamslagen.

Min kropps försvarsmekanimser är otroliga ibland. Kommer någon för nära säger den åt mig att såra den personen riktigt illa så att den aldrig mer vill se mig. Man kan ju inte avslöja det tyngsta den bär på. Då blir man riktigt svag och helt utan motstånd. Helt utan sköldar och svärd.

Det här är min kropp. Den är som ett oändligt komplext konstverk som man aldrig blir färdig med. Jag har låtit den växa i tjugotre år. Jag bär på samma fingrar som för tjugotre år sedan. Dom har blivit äldre nu. Jag börjar känna en annan slags värk i hjärtat. Inte av alla hård ord och handlingar - utan det är den där trötta känslan. Att jag är så trött. Jag har blivit gammal nu. Inte nödvändigtvis på pappret - men i hjärtat och i kroppen.

Jag har försökt att ta hand om kroppen, bestraffat den när den behövt det och hyllat den när den förtjänat det. Jag är inte mer än bara en människa och jag försöker bara vara bra för mig själv. Ibland går det helt enkelt inte. Och jag önskar att jag själv inte var så hård mot mig själv som jag varit under hela mitt liv. Det är bara en kropp. Och jag har bara en.

Det sorgliaste av allt är att jag är helt vilsen, att jag inte vet vad jag ska göra. Jag försöker och har försökt så länge jag kan minnas att bli bättre. Det går helt enkelt inte. Jag tror inte längre på mig själv. Jag tror inte på att jag kan bli bra.

Allt är så obetydelsefullt.

Inga kommentarer :