torsdag 28 januari 2010

svarta vykort

Jag har aldrig känt mig delaktig i någonting. Jag har alltid haft långt hem. Jag har levt sex, sju olika liv sedan dess. Jag är inne på mitt hittills bästa. Hemma är inte en plats utan ett tillstånd. Jag måste ha fritt spelrum, fri sikt. Det är alltid den sköraste som går under först. Efter att ha slagit sönder allt omkring sig.

Igår lånade jag Marcus Birros "Svarta vykort" av Christopher. Tog tag i att läsa den för en timma sen. Den var gripande. Den är becksvart och bländande ljus. Den handlar om att förlora sitt barn och tron på sin omgivning. Den handlar om den svenska sjukvårdens brist på empati. Som jag så himla mycket känner igen.

Läs.

"Svarta vykort" är för övrigt passande nog en dikt av Tomas Tranströmer som en av mina favoriter. Har du chansen att läsa något som han skrivit så gör det också.

Det är alltid den sköraste som går under först.
Efter att ha slagit sönder allt omkring sig.

Inga kommentarer :