tisdag 16 mars 2010

ett brev

Det här är ett litet brev till er,

Jag känner inte igen mig själv. Jag är inte deprimerad men jag känner inte igen mig själv. Jag tror det kallas uppgiven. Men jag vet inte.

Jag är ett litet föräldralöst barn som samlar på hemligheter, jag står på en bro och ser över havet som lyser blått som en safir. Det är lika stort som en lerpöl. Jag har tappat allt där. Det är kallt men solen lyser på så det blir varmt. Och dom kläcks, hemligheterna, som små grodyngel simmar dom omkring och letar efter värme och ömhet.

Jag är en sjöman med älskare i varje hamn,

Jag är en infertil kvinna med en längtan efter ett kärleksbarn,

Jag är en mycket gammal man med cancer i alla tänder, benen, håret.

Men framför allt är jag eran lilla insekt bevakad under era förstoringsglas, som blivit dammiga av tiden med sprickor i glaset, gamla, bortglömda på en vind.

Bortglömd.

Inga kommentarer :