torsdag 23 juni 2011

övergiven

Att visa brevet var det svåraste jag någonsin gjort. Jag har skrivit om alla de där sakerna tusen gånger för mig själv men aldrig visat någon. Och nu kändes det så viktigt. Och jag berättade om trycket över bröstet. Varje kväll. Varje morgon. Hur jag inte står ut. Att jag känner mig helt hjälplös. Och jag mådde så bra men samtidigt så dåligt när jag gick därifrån. Va fan gör man åt ensamheten. Va fan gör man åt ensamheten som till och med finns där när jag är människor, gör saker. Vill bara kunna känna ett lugn i kroppen och somna in utan trycket över bröstet och utan alla dessa trassliga tankar som biter och krafsar i mig. Övergiven övergiven övergiven om och om igen.

Jag minns inte när jag åt tre mål mat om dagen sist.

2 kommentarer :

J sa...

Det går över Emilie. Jag lovar. Bara några år kvar nu tills det släpper. Jag älskar varje födelsedag som tar mig längre bort från unga års oro.

emilie anna evelina sa...

lol