söndag 12 juni 2011

upprepningar


jag har suttit i flera timmar på spårvagnen. jag har varit på väg, jag har varit nära, jag har stannat kvar, jag har åkt hem. jag är så ensam. det är så tomt. mina saker är överallt. det är stökigt. någon bor här. men det här är inte hemma. jag hör inte hemma någonstans. jag har inget hem. jag är hemlös. jag är vilsen. jag har ingen karta. jag vet inte ens hur man gör. hur man reder sig ni vet. vet inte ens hur man gör. och inte ens spriten kan rädda er nu. att sitta ensam och titta på er alla. alla som skrattar och dansar och dricker öl och skålar och tar bilder på varandra. jag är inte med. jag tittar på. jag är med men jag är inte med. jag är så ensam. och ni lämnade mig allihopa. allihopa. jag ska aldrig mer öppna dörren. jag ska aldrig mer låta någon komma in. allting är så meningslöst. alla är så meningslösa. alla ord är bara ord. och ingenting spelar någon roll. och ni kanske minns det här med att åka med spårvagnen klockan sju på morgonen, se staden vakna till liv efter några timmars dvala. känner ingen känsel, varken i tungan, under fötterna, i fingrarna eller på baksidan av benen. jag har inget minne om att det blev så här. undrar varför det blev såhär. kan man undra varför det blev såhär. och jag minns ingenting av nattens samtal, nattens rop, nattens bedövningar, nattens längtan. jag undrar: vad gör jag här. vad gör jag här för ni vet en fjärils vingslag bakom örat kan ändå inte stoppa kärleken, hur många bromsmediciner man än äter. jag kan vara vad jag vill du är inte min sömnlöshet längre
kan inte famla under de genomskinliga lakanen du kan inte nå mig tänker att det är lite sorgligt men du finns inte för mig längre.