tisdag 12 juli 2011

jag levde inte

Jag tänkte att du skulle förstå när jag låg bredvid dig och vände och vred på mig oroligt i flera timmar. Jag försökte viska i ditt öra att jag inte kunde andas men jag kunde inte få ut ett enda ord. Jag tror jag bara frågade "varför är du så långt borta? varför får jag inte komma in? varför får jag inte?". Men du svarade aldrig. Du sov. Och sedan föll ett stilla mörker. Och jag satt på ditt toalettgolv i bara trosorna i flera timmar. Jag grät tyst och stilla och slog mig försiktigt på armarna. Se om det blev något blåmärke. Se om det här är min kropp. Se om jag lever. Jag försökte resa mig upp gång på gång. Jag tänkte på att du inte ens hörde mig. Du hörde mig inte ens. Jag tror jag aldrig varit så ensam i hela mitt liv. Jag levde inte ens.