torsdag 15 september 2011

bisvärmar

Jag står på busshållplatsen och händerna skakar när jag försöker komma på hur jag ska stå. Jag har ont i benen. Jag kan inte stå upp för länge. Jag har stått alldeles för länge. Jag tänker att ni där på andra sidan bevakar mig. Bevakar varenda liten rörelse och varenda litet ord. Jag ler för mig själv. Det är så här det är. Det är så här det här. Jag öppnar mitt hjärta i två sekunder. Men jag tror inte att du förstår ett enda ord av vad jag säger. Sedan stänger jag mig själv igen och så börjar det om. Jag ligger i fosterställning och tittar på dammet under sängen, på hur mattan luktar lite unket, på att en fluga vill komma ut, på att jag vill komma in och aldrig mer gå därifrån. På hur mörkret och tystheten gör mig rädd. Att jag inte kan öppna min mun, att jag har glömt bort hur man formar orden, hur man förklarar så att du förstår, på att någon förstår. Alla skuggor förvandlas till bisvärmar som attackerar mig. Jag tänker på att jag ropar på hjälp men att ingen kan höra mig. Det är så det är. Det är så här det är. Det är så här det här. Det här är mitt liv och jag orkar inte ens stå upp längre.