torsdag 10 november 2011

gula täcket

Jag hörde denna låt med rome första gången i mitt liv när jag lånade din ipod i din pappas bil när vi skulle åka hem till göteborg från dina föräldrar. Jag lyssnade på den på repeat i flera timmar. Jag minns att det var mörkt och små byar och snötäckta studsmattor flög förbi blixtsnabbt. Du tittade bak flera gånger och log. Och då hade jag någon. Fast ändå inte. Men det kändes som jag hade någon i alla fall. Du fick tjata på mig att följa med. Jag orkade inte. Jag orkade aldrig. Du fick tjata på mig att jag skulle sova, äta, gå ut och handla, plugga, andas, leva.

Och jag förstår. Man ska inte behöva tjata på någon för att hon ska orka leva. Och jag saknar dig inte. Jag vet inte ens vem du är. Jag bryr mig faktiskt inte så mycket alls om vad du gör idag. Men även om det känns som du är en helt annan människa idag från en helt annan planet önskar jag ändå att det var du som var med mig i början av denna vecka för jag har aldrig varit så arg i hela mitt liv. Jag har aldrig. Varit. Så. Arg. Han sa att jag hade mord i blicken, att han aldrig sett mig så arg. Jag tror ingen har sett mig så arg. Och jag minns att du kunde hantera det. Fast ändå inte. Jag kanske bara tror att du kunde det.

Jag har legat under ett gult täcke i en timma nu. Det känns ungefär som den där scenen i Eternal sunshine of the spotless mind när Clementine frågar Joel om han tycker att hon är ful. Fast jag har legat ensam under täcket i en timma och frågat mig själv, "Emilie, tycker du att jag är ful. För det känns som jag är det."

Inga kommentarer :