söndag 11 mars 2012

slutet.

1150 texter senare lämnar jag dig nu ensam för att dö, bloggjävel. Hej då!

man dör alltid lite ibland

Hennes Kungliga Höghet Victoria, vill du också dö ibland, vill du skrika alla rakt i ansiktet och spotta efter alla de hungriga vargarna. Victoria, vill du också supa dig full klockan tre en söndagseftermiddag och gråta tills du inte har några tårar kvar. Victoria tänker du också att man alltid dör lite ibland.

anteckningar bredvid sängen 1

jag bl bevsiken men jav vom inte ihåg varf jag skriver här jag tror att jag skrev det för att jag varför akrev jag det är

vi älskade varandra.

Vi tog hand om fågelungar, vi badade i fontänen, vi kliade varandra på ryggarna, vi räknade fräknarna på näsorna och vi älskade varandra.

fredag 9 mars 2012

att blogga.

Jag har verkligen tappat massa läsare här på kosntbok. Det är nog inte så konstigt. Skriver ju ingenting nu för tiden. Inga ord.

tisdag 6 mars 2012

Anna Achmatova och domen

Och orden föll som en sten på mitt ännu levande bröst. Det gör inget, jag är beredd, jag skall väl klara det. Jag har så mycket att göra, måste döda minnet, måste låta själen bli till sten, måste lära mig leva på nytt. Men utanför hörs sommarens lövsus – där är det ännu fest. Fast länge har jag anat deras ankomst, den klara dagen och det tomma hemmet.

söndag 4 mars 2012

ni måste komma ihåg för annars kommer ni glömma bort.

Ni kommer väl ihåg.

Ni kommer väl ihåg er första kyss, hur den var sådär fumlig och konstig men så himla spännande. Ni kommer väl ihåg när ni åt smultron, apelsiner, päron eller meloner för första gången. Hur saker och ting smakar så annorlunda på vissa människors tungor. Kommer ni ihåg de första tonerna som smekte era hörselgångar. Det kanske var lugnt och harmoniskt eller hårt och snabbt eller ledsamt eller glatt eller nästan tyst och stilla. Ni kommer väl ihåg hur ni fnissade när han gick förbi första gången. Ni kommer väl ihåg när ni greppade varandras händer och låg så nära varandra att ni andades tillsammans. Ni kommer väl ihåg när ni förlorade någon för första gången. Ni kommer väl ihåg första gången ni var på ett bröllop. Ni kommer väl ihåg första gången ni var på en begravning. Ni kommer väl ihåg när ni började högstadiet och hur kläderna var för trånga och hur frisyrerna var för smutsiga och rösterna var för trasiga. Ni kommer väl ihåg gymnasiet och hur man var tvungen att få så bra betyg för att kunna prestera prestera prestera.

Ni kommer väl ihåg allting som funnits omkring er, och alla händer ni hållit i och alla människor ni talat med.
Ni kommer väl ihåg att alla är vi ensamma. För alltid.
Vi kommer alltid vara ensamma.

Ni måste komma ihåg annars kommer ni glömma bort.

Did I listen to pop music because I was miserable?

Alltså. Vet inte om man borde lyssna på Perfume Genius nya skiva när man mår som sämst. Men åh den är så jävla bra. Jag säger bara, Dark Parts och Hood. Herregud. Jag tänker på citatet i High Fidelity, "Did I listen to pop music because I was miserable? Or was I miserable because I listened to pop music?"


att kunna le.

När jag står i köket och torkar bort helgens vinfläckar från bänken blir jag bländad av något på andra sidan gatan. På ett gammalt kuvert från Västra Götalandsregionen som ligger på matbordet har jag skrivit "Varför, varför, varför, varför, varför, varför". På tvn låter det som dom säger "Därför, därför, därför, därför" men de ropar ut nummer i Keno, kanske vinnarna på Travet eller Bingolotto. Alla dessa nummer runt omkring oss och slumpen som skrattar oss rakt i ansiktet och säger att "Nu du, nu är det din tur, nu ska du få vinna pengar, nu ska du förlora någon du älskar, nu ska du finna kärleken, nu ska du förlora kärleken."

När jag står i köket och torkar bort matrester från tallriken du ätit på blir jag bländad av något på andra sidan gatan. På ett gammalt kvitto som ligger på matbordet har jag skrivit "Du, du, du, du, du, du, du". På tvn låter det som dom säger "Jag, jag, jag, jag, jag". Men jag har inte ens på tvn. Jag står inte ens i köket. Jag ligger i sängen och jag ler för du ligger bredvid mig och sover och alla dessa nummer som finns omkring oss och slumpen som ler mot oss och säger att "Nu. Nu är det din tur. Nu är det din tur att le, Emilie".

fredag 2 mars 2012

ja.

Värdelös.

förälskad på ett hotell i alingsås

Och jag är så avundsjuk på er som sitter på bussen som svarar i telefonen, svarar hej älskling ja jag kommer hem kl 17, vi ska äta potatisgratäng till middag, sen hör man kassarna från systembolaget klirra när de kliver av och jag vill vara som ni, ni som ler så stort till de som jobbar i kassan på ica, ni som måste gå hem från krogen kl 22 för ni har tenta tidigt imorgon, jag vill vara som dig som går i skolan du vill gå i och gör det du vill göra och gör något av ditt liv gör något av ditt liv gör något av ditt liv, ni som hälsar på främlingar med leenden med kropparna med ögonen med fingrarna på höfterna med fötterna på jorden med var sak på sin plats med orden rätt i munnen med barnen i livmodern och kärleken i varandras händer.

torsdag 1 mars 2012

The Good That Won't Come Out

I THINK I'LL GO OUT AND EMBARRASS MYSELF BY GETTING DRUNK AND FALLING DOWN IN THE STREET. YOU SAY I CHOOSE SADNESS, THAT IT NEVER ONCE HAS CHOSEN ME. MAYBE YOU'RE RIGHT.



Och ja exakt så var det nog igår.

måndag 27 februari 2012

söndag 26 februari 2012

hände det verkligen?

Hela mitt liv känns som att det är på låtsas. "Har jag drömt det här, har jag sett det på film eller hände det på riktigt?"

flashback vet allt

Det bästa svaret på relationsproblem hittar man på flashback: "Det absolut viktigaste är att du slutar använda fetstil till att börja med. Resten löser sig." Den bästa medicinen mot söndagsångest: amerikansk blasköl som S lämnat i kylen.

Nu har jag flyttat. I fredags blev jag full. I fredags blev jag arg. I fredags blev jag sur. I fredags blev jag ledsen. I fredags blev jag upprörd. I fredags blev jag uppgiven. I fredags blev jag lycklig. I fredags blev jag glad. Jag träffade så många bra människor. Jag träffade så många dåliga människor. Ni gjorde mig så glad. Ni gjorde mig så ledsen. L, K och E. Ni är så himla bra. Tänk att jag får ha er i mitt liv. Och sen somnade jag på bussen. Jag vaknade på madrassen på golvet med kläderna på.

fredag 24 februari 2012

farväl guldheden


Igår såg jag Big Brother för första gången sedan Carolina Gynning var med. Alltså väldigt längesedan. Jag tyckte dom var dumma i huvudet redan då men det är ju helt sjukt nu. Herregud. Dock är det jävligt underhållande. Särskilt när man sitter och mår dåligt. Man känner sig ju nästan normal när man slår på det där på tvn.

Nu ska jag flytta. Sedan ska jag dricka god öl och dö. Farväl Guldheden. Kommer sakna dig för alltid alltid alltid alltid alltid alltid.

(Bild härifrån)

torsdag 23 februari 2012

ilska

Jag gillar inte den här personen som jag blir när jag mår så här. Det går liksom för snabbt och jag hinner inte reda ut allt i huvudet. Jag blir så irriterad, arg, förbannad, less, provocerad. Det blir heller inte bättre av att läsa massa onödiga bloggar som får mig att vilja spy. Jag har lust att vara den där anonyma sura jäveln som sitter framför sin dator dag ut och dag in och kommenterar elaka saker på olika bloggar. Vill slå någon riktigt hårt i ansiktet. Vill skriva "Du är så jävla dum i huvudet". Men i slutändan handlar det ju egentligen bara om avundsjuka. Att alla andra verkar ta allting med en klackspark. Att alla andra lyckas och åstadkommer något (även om det är saker som jag tycker är idiotiskt). Jag vill vara som er.

Jag älskar små fluffiga djur och när jag vaknar på morgonen så ramlar det skor från himlen och när jag ska ta ett bad är badkaret fylld med champagne och jag älskar min kille som jag träffat i ett halvår och nu har vi gift oss och jag ska åka till New York och Paris och fota med min analoga kamera jag hittat på second hand och sen trippar jag runt där på kullerstenen i mina prickiga vintageklänningar och sprider lycka.


...


Är så less på allt och alla. Och det är fan sämst. Så därför ska jag göra såhär: Äta gröt, se Sommaren med Monika, packa det sista, dricka te, åka till nya lägenheten och lämna min kristallkrona, förmodligen grina på bussen för jag inte ville flytta, packa mer, läsa bok, åka till Malin och spela snes, somna med huvudet på kudden och hjärtat i handen.

Jag gillar nog det bättre ändå.

schreiben

Jag tror att jag måste börja träna på att skriva lite oftare. Ibland känns det som att ord, meningar och formuleringar försvinner. Jag vet inte varför det är så. Jag brukade skriva nästan varje dag på datorn och i anteckningsböcker men nu för tiden skriver jag knappt någonting alls. Det måste bli ändring på det. Får inte tappa orden. Får inte tappa minnet.

Well. Insomninan från helvetet har visst kommit tillbaka. Jag var dock duktig och klev upp rätt tidigt även fast jag inte sovit mycket alls. Satt och uppdaterade nyhetssidor hela tiden för jag tyckte det var så spännande att Victoria skulle föda barn. Nu ska jag ta tag i den sista packningen, slänga massa grejer och skänka ännu mer grejer till Myrorna. Hej då.

sömn

Sömnlös. Kan. Inte. Sova.

onsdag 22 februari 2012

omg

OMG. Agalloch på Fängelset samt Mount Eerie och Earth på Truckstop Alaska i april. Herregud vad bra månad. Plus Grouper i mars. Åh.

det som händer i mitt liv

Och nu har jag packat ner hela mitt liv i kartonger. Igen. Jag hatar att flytta. Jag kommer gråta när jag ska lämna ifrån mig mina nycklar för jag älskar Guldheden så himla mycket.

Och fjärilarna i magen.

Och jag läser en fotokurs. Det är roligt men ändå jobbigt.

Och jag har er och jag behöver nog inga andra i mitt liv just nu.

Och det här med längtan.

Och jag tog bort min facebook för flera veckor sen. Det är så otroligt skönt men lite tråkigt att man tappar kontakten med folk. Jag har en telefon om någon vill umgås osv.

Och det slog mig precis att jag inte snusat sedan början av november tror jag (kan till och med vara slutet av oktober). Jag känner mig så jävla duktig. Jag har typ rökt max 7 festcigg också. Intressant information.

Och nu ska jag titta på Virgin Suicides och dricka coca cola.



Så nu vet ni vad som händer i mitt liv om det är någon som vill veta.

hades



Jag tänker mycket på döden. Det känns som att jag helt plötsligt bara kom på, wow, jag lever, alla omkring mig lever och det kommer inte vara så för alltid. Alla kommer försvinna. Allt kommer försvinna. Jag kommer försvinna. Gamla vykort och brev hamnar kanske i pappersinsamlingen. Smycken blir bortglömda i en ask. Muggarna, glasen och besticken hamnar på någon second hand-affär. Blommorna vissnar. Och resten bara dör ut.

Jag tänker att jag är rädd för att gå över gatan för man läser ibland om att människor blir påkörda och dör även om det är grön gubbe. Tack och adjö jag dog för att du festade igår och somnade i en halv sekund. Jag tänker att jag kommer bli överfallen när jag går hem på kvällen upp för den långa backen vid Medicinaregatan. Jag kommer ligga och dö i en buske någonstans för att du behöver pengar och måste stjäla människors plånböcker, Iphones och liv. Jag tänker att jag blir trött, har ont i huvudet och mår illa. Jag ser på tv om en tjej i min ålder som bara skulle till läkaren för att hon hade migrän. Ja, det är cancer, en tumör, du har ett år kvar bara för att cancer dyker upp var som helst och när som helst bara för att leva som en parasit i kroppen som sakta förtvinar.

Jag tänker mycket på döden. Att den finns överallt. Som en mörk skugga över hela jorden. Och när som helst bestämmer den sig för att förgöra mig eller någon omkring mig och ingen kan stoppa det. Ingen kan kontrollera det. Jag kan inte kontrollera det. Det bara händer helt plötsligt. Ett lotteri. Nu är det din tur. Så är det bara för ingen lever för evigt.

Och jag är så himla rädd för det.

tisdag 21 februari 2012

sista andetaget


Jag älskade dig aldrig. Världen, jorden, träden, djuren, människorna, kärlekarna. Det stora och de små. De viktiga och de oviktiga. Aldrig någonsin älskade jag er. Och nu när ni vet om det så är det alldeles tyst och stilla. Kanske kan jag få min ro. Fåglarna måste sörja. Barnen måste gråta. Mammorna måste vara starka. Det är bara nu det är svårt, senare vi får vila. Det är efter vårt sista andetag vi äntligen kan ta vårt första.

jag går nu


Dagarna bara försvinner, en efter en. Jag vandrar på en krokig väg som inte leder någonstans. Hemma hos mig har saker och ting vissnat för längesedan. I bokhyllan finns en bok som berättar. I telefonen har jag ett nummer som ljuger. Utanför mitt fönster finns ett träd som viskar. I hjärtat hör jag någon som sjunger. Jag glömmer bort att leva. Stillsamt kommer ni lämna mig. Och när nätterna i maj har mist sin glans kommer jag att försvinna obemärkt ut i världen.

söndag 19 februari 2012

lastfm

Åh gick in på lastfm och kollade vad jag lyssnade på för 7 år sedan. Nostalgi. Det bästa är att jag hittat massa band som jag lyssnat på men glömt bort. Denna låt t ex. Fantastiskt.

Wonders if she is loved, if she is missed

Jag drack öl med en god vän och han berättade om sådant som jag är så otroligt rädd för. Jag tänker mig ett svart gift som pumpas ut i venerna och äter upp en. Större tuggor och mindre energi för varje dag som går. Jag drack vin någonstans i Vasastan och tänkte, det kanske inte behöver vara så svårt, det kanske inte behöver vara så svårt att prata med människor. Och sedan en spårvagn bort från alla dessa människor med förväntningar i deras blanka ögon. Och sen tror jag att du grät men jag vet inte för jag minns ingenting jag minns bara det dåliga aldrig det bra varför är jag så här varför gör jag så här.

Överlevnad


I början berättar vi för varandra att vi två är det bästa som någonsin hänt. Och senare så lovade vi varandra att ses igen. För vi var det bästa som någonsin hänt. Och flera månader senare spricker våra röster när vi springer på varandra. Vi är bara två skuggor som vilade under ett träd som vi trodde skulle blomma för alltid. Vi har klöst på barken så många gånger att vi snart kommer gå av. Vi har halkat på alla våra misstag tills vi inte orkar stå upp längre. Vi räknar dagarna för att se hur länge vi kommer leva. Kommer vi överleva.

Jag är så rädd för det här.

torsdag 16 februari 2012

ljud

Det där ringande ljudet som susar förbi när man åker tåg och korsar en väg (så som tåget låter här). För jag vet inte var jag hör hemma. Svalor och tornseglare. För det påminner om när jag hade sommarlov och gick till farmor på morgonen och fick saft och bullar. Och regnet mot snedtaket i mitt gamla flickrum. För det var mycket enklare då.

so how could your hair have the nerve to dance around like that


Varför kan det inte bara gå över. Varför kan det inte bara bli som vanligt. Vad är vanligt. Hur var det när allt var som vanligt. Hur var det att vara normal. Här har ni en fin låt.

onsdag 15 februari 2012

man måste bära sin sorg i armarna

Nu kommer jag ihåg hur det kändes och varför man aldrig ska släppa in någon i ens liv. Någonsin. Hur kunde jag glömma bort det. Jag är trött nu. Jag känner redan hur det börjar. Hur allt börjar visa sig. Hur allt kommer rasa sönder. Igen. Och igen. Igen igen igen igen.

tisdag 14 februari 2012

Jag kommer från ingenstans

Ängegatan 11, Östersund 14/2-2003

Jag kommer från ingenstans och det är alla hjärtans dag och Jeopardy på tvn grannarna ovanför mig ligger med varandra igen men jag kan inte bestämma mig för om de ligger med varandra, älskar med varandra eller knullar med varandra och jag kommer från ingenstans.

För längesedan III


Hallå är jag alldeles för liten för att kunna förstå någonting ännu. Hallå är jag alldeles för liten för att kunna känna någonting ännu.

För längesedan II


Jag släntrar omkring och pillar på dina gitarrer och har på mig dina gråa tofflor och din blå tröja du köpt i Berlin, tittar lite i dina böcker och gömmer mig bakom en garderobsdörr för att titta fram och se om du sitter i sängen och läser eller spelar på en av dina gitarrer, begraver mig i din kudde för att känna om något av dig finns kvar, jag måste tända och släcka ljuset för kanske sitter du vid skrivbordet eller i soffan, och din klocka på väggen som har varit tjugo över sex i en evighet för tiden har stannat upp här och undra om jag kommer överleva det här, det är ju bara kärlek, undra om det kommer ta mitt liv för nedräkningen börjar nu

För längesedan I


Du kanske har glömt bort hur man spikar upp bilder på väggen, bevakar dessa obäddade ansikten. Du kanske har glömt bort hur jag bar dig till din kista utan att gråta över att ditt ansikte redan för längesedan var begravet inuti mitt bröst.

måndag 13 februari 2012

gift

hur jag förgiftade er alla.

något gammalt

Eftersom jag inte kan, har glömt bort, inte ville, inte kan inte kan inte kan så får det bli ett gammalt dagboksinlägg.

det är såhär jag är.

och tänk att man ska bli lämnad på botten av havet för att man är den man är. för att jag är så här. jag kan inte sätta fingret på det. jag kan inte sätta fingret på vad jag saknar, eller OM jag saknar något eller någon överhuvudtaget. jag tror inte det. jag längtar inte längre. ingen längtan överhuvudtaget. det känns lite sorgligt att jag inte bryr mig om något egentligen. att jag inte saknar någon eller får den där melankoliska känslan som jag brukade få. att länga tillbaka. det var något stort för mig. något att hålla fast vid för att försöka stå stadigt med fötterna på marken. och att jag släppt taget om alla. varför har jag det. jag vet inte. och egentligen så vill jag inte veta. för det spelar ingen roll. vad är det för mening att längta tillbaka. ibland kunde jag nästan tvinga mig själv att tänka på de dåliga händelserna. bara för att minnas. det kändes som jag var tvungen att hålla kvar allt, hålla fast vid, bara för att få ha några minnen kvar. att få ha kvar minnen som fick mig att känna att jag faktiskt levde. att jag överlevde och att jag försökte leva. det är inte lätt att kliva upp på morgonen. det är inte lätt att bländas av morgonsolen. det är inte lätt att bädda sängen. det är inte lätt att sluta stirra på kaffekoppen på köksbordet istället för att dricka ur den. det är inte lätt att komma ihåg att äta. det är inte lätt att åka bussen till jobbet. det är inte lätt att försöka föra en konversation. vad hände i helgen. hur går det med allt. några killar. nä. okej. vad händer i helgen då. vad ska du göra på semestern. det är inte lätt att handla apelsiner och knäckebröd på ica. det är inte lätt att åka hem. det är inte lätt att komma hem, ramla ihop innanför ytterdörren, famla i mörkret, tappa bort dina nycklar, bryta ihop och gråta ett helt hav, att slå sig själv i huvudet, rycka sig själv i håret, försöka banka in något vettigt i skallen, försöka minnas och konsten att inte minnas.

jag kommer ihåg dofterna,
och detaljerna.
och jag minns beröringarna.
och

sedan minns jag avsmaken
och alla motgångarna och stenarna
i mitt huvud och i magen och i mina
händer.

men jag saknar det inte.
jag vill bara hålla kvar det.
en liten liten stund till.


men så är det ju. jag kliver upp imorgon i alla fall. det gör ju alla. det är nu jag blandar ihop sanningen och drömmarna. vet varken ut eller in längre. för jag pratar inte om det längre. har inte gjort det på en evighet. jag tror att när du stängde din dörr så slutade jag lyssna, jag slutade även öppna mina dörrar. jag tror inte det är någon idé. vill inte ha sorgen och sluten omkring mig som ett litet svart paket. vill inte ha stämpeln eller trösten. eller jo. ibland vill jag ha trösten. ibland vill jag bara att någon ska trösta när jag ligger under täcket och håller på kvävas för jag vill inte att någon ska höra. vill att alla ska vara döva, men inte blinda.

är ni blinda.
är ni döva.
jag är här.


och så en liten berättelse:

jag minns ingenting. jag tror ingen vill höra. jag vill inte höra. jag vill berätta. nä jag vill inte berätta. jag vill höra. och nu spöregnar det. det smattrar mot snetaket. jag har en tennisboll i min hals. insekter i min mage. hud under naglarna.


förtvivlan på tungan.

rädda mig!

Alla de gångerna ni försökte leta er in i mig och jag försökte hålla er borta. Alla de gånger jag till slut gav efter, sänkte garden och tänkte "Okej. Gör vad ni vill. Rädda mig nu." Jag litade på er. Allihopa. Att ni skulle rädda mig. Jag ville att ni skulle bära bort mig från allt elände, från alla dåliga människor, från allt, från mitt liv. Och jag trodde verkligen att ni kunde rädda mig. Jag räknade med er. Allihopa.

Men den här gången ska ingen rädda mig. Ingen ska rädda mig. Du ska inte rädda mig. Du behöver inte. Du kan inte. Jag har kommit på det nu. Ingen kan. Du kan inte. Ingen. Och det är så skönt att veta att ingen kan rädda en. Bara jag kan rädda mig själv och jag vill verkligen göra det. Om det går.

tystnaden


Orden är alldeles sköra. De liksom spricker när jag försöker forma ett a, ett o, ett v med min mun. Jag tänker att det är ledsamt att vara ensam bakom persiennerna. Jag tänker att det är skönt att vara ensam under lakanen. Jag har lagt tystnaden på hög här hemma hos mig. Väntar på ett bra tillfälle att sätta den i arbete. När du frågar mig om saker som får det att sticka till i magen. Då kan jag använda tystnaden. Man kan använda den både som ett svärd och som en sköld.

jätteful

Jag hade fått nya kläder. Ni vet, någon sådan där dress med matchande sweatshirt och byxor. Kanske var det något tryck från en Disneyfilm. Jag kände mig jättefin. Skolavslutning, skolfotografering, skolstart. Det var då man fick nya kläder. Du sa att jag var ful i håret när jag kom till skolan. Att jag inte hade borstat det ordentligt. Och du borstade det och det gjorde så himla ont. Sedan grät jag inne på toaletten och tyckte att mina nya kläder var fula. Jag kände mig jätteful. Det känns väldigt konstigt att en sådan liten sak är världens största just nu, här i min säng, under täcket, hundra mil bort och jag vet inte ens om du lever längre.

söndag 12 februari 2012

vilan


Jag vilar. Det är det jag gör. Det är därför jag inte svarar på era sms. Det är därför jag inte svarar när ni ringer. Det är därför jag tagit bort facebook. Det är därför. För att jag måste vila.

kanske

När min jagade blick sakta avtar och sorgen bleknar för varje dag som går kanske jag kan öppna dörrarna på glänt. Kanske kan jag berätta. Kanske kan jag ändå blomma. Kanske kan jag. Kanske förtjänar jag att bli omtyckt. Kanske. Kanske kan jag öppna boken om Emilie och läsa kapitel efter kapitel tills alla sidorna tagit slut och jag måste börja på en ny.

onsdag 8 februari 2012

vill ni verkligen

Jag drömmer mardrömmar om att ni lämnar mig. Jag drömmer att ni hittar varandra och att ni lämnar mig ensam. Jag drömmer att jag blir jagad av en man med en trasig flaska samtidigt som ni har varandra i en annan del av staden.

söndag 5 februari 2012

vad vad vad

Ja jag vet att ni hatar mig men jag är bara en kvinna, en syster, ett barn, en människa. Jag vet inte ens vad jag gjort.

fredag 3 februari 2012

min plats


JAG LÄNGTAR EFTER MIG SJÄLV ALLT DET JAG VARIT OCH ALLT DET JAG ALDRIG KOMMER VARA JAG LÄNGTAR EFTER MIN ENDA PLATS MIN ENDA PLATS PÅ DENNA JORD VAR DEN NU ÄR

melankoli.

En varm sommarkväll satt jag på ett berg och såg ut över Göteborg. Jag gick förbi en övergiven skola en kylig höstnatt. Jag gick igenom de Jämtländska skogarna en sensommarnatt. Jag pulsade i snön när termometern visade -32 grader. Jag cyklade blixtsnabbt igenom ett folktomt Östersund. Jag vaknade på en gräsmatta i Växjö. Jag satt fast på en tågstation i Nässjö. Jag gick vilse om och om igen i Krakow. Jag satte mig ner på en myr och ville aldrig mer resa mig upp. Sorgligt. Vackert. Meningslöst. Fantastiskt. Värdelöst. Allt på samma gång. Det är fantastiskt. Det är olidligt. Precis såhär känns det.






(Bilderna härifrån)

går inte.

Det går inte längre nu.

onsdag 1 februari 2012

längtan.


Jag kommer aldrig få träffa dig. Jag kommer aldrig få berätta för dig om brevet jag har undangömt i en låda långt långt inuti mig.

tisdag 31 januari 2012

du får inte dö.

Om du dör, dör jag.

att vara jag.

Sitta och gråta hela natten och hela tiden be om ursäkt för vem jag är. Spelar ingen roll hur mycket jag ber om ursäkt för det går aldrig ta bort. Aldrig aldrig aldrig. Vill inte vara den här personen. Vill att du ska ha bra människor omkring dig. Och det är aldrig lugnt och stilla. En hel dagbok full av "Idag är en bra dag" och "Idag är en dålig dag". För alltid blir det en bra och en dålig dag.

måndag 30 januari 2012

kräklek

JAG BORDE INTE GE MINA SISTA SPILLROR TILL NÅGON SOM STOPPAR NER MITT HJÄRTA I EN VARM FICKA MED BIN SOM SURRAR OCH STENAR SOM SPRICKER OCH BLIR TILL SAND MED FLICKOR SOM TAPPAR DERAS SPEGELBILDER I VATTNET OCH SOM SNURRAR RUNT RUNT RUNT OCH SEN SÅ TAR DET SLUT OCH DET SJUNKER SOM STENAR LÅNGT NER TILL BOTTEN OCH DÄR LIGGER DE I FLERA HUNDRA ÅR OCH VÄNTAR PÅ ATT BLI UPPTÄCKTA

jag skulle göra allt för er.

Jag skulle göra allt för er. Jag skulle ge er allt. Jag skulle göra allt. Jag ligger ibland under täcket och tänker på alla odjuren som rivit er innanför bröstkorgen. Jag gråter och känner hur ilskan eskalerar inuti mig och jag måste skrika in i kudden. Jag hatar dom. Vargarna och insekterna. Odjuren som äter upp er. Vargarna som sliter i er när alla ser på. Vargarna som skriker åt er att ni inte är värda mer. Insekterna som sakta men säkert bryter ner er. Insekterna som viskar till er att ni inte är värda mer. Jag ska krossa dom. För er ska jag krossa dom. Jag skulle göra allt för er.

Der Untergang 2012.

I lördags hade Emanuel födelsedagsfest på Rio Rio. Temat var Undergången. Jag var en galen street preacher som försökte få folk att bli kristna typ. Malin var en bibel. Alla var så himla fina.











jag kan inte

Jag har öppnat en av dörrarna till en kolsvart trädgård. Du famlar i mörkret men när som helst kommer du hittat lysknappen och se vem jag egentligen är. Jag kan inte. Jag kan inte öppna fler dörrar. Jag vill inte att du ska veta vem jag är. För om du inte vet det så kanske jag kan glömma bort.

söndag 29 januari 2012

vänner.

Väldigt ofta tänker jag att jag måste härifrån. Flytta till en annan stad. Bli någon annan. Börja om. Igen och igen och igen. Men så träffar jag massor av fina människor på en och samma kväll. Och jag blir nästan gråtfärdig över hur många fina människor det finns i mitt liv.

torsdag 26 januari 2012

cybtekk

I lördags hade Cybtekk Hair Studio förfest hos House of Win Win. Sessili gjorde mitt hår väldigt stort.





tisdag 24 januari 2012

fan.

Jag borde verkligen sluta svära.

alltid samma skit

Alltid samma jävla skit igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen.

måndag 23 januari 2012

ansikten II

"Varför får man aldrig se ansikten på dina bilder?"

Ansikte. Det låter som ett vapen. Eller någon slags sjukdom. Kanske en giftig växt.

Det finns ögon där. När man ser dom så vet man.
Då vet man att det är för sent.

För allting finns där.

ansikten

"Varför får man aldrig se ansikten på dina bilder?"

Ansikte. Det låter som ett vapen. Eller någon slags sjukdom. Kanske en giftig växt.

Det finns ögon där. När man ser dom så vet man.
Då vet man att det är för sent.

För det finns ingenting där.

---


Och alla lämnade mig. Och jag skyllde på dom att det var deras fel. Men det var jag. Det var mitt fel. Hela tiden var det mitt fel. Jag följde efter dom som en mörk skugga. Och jag drog och slet i dom. Jag tuggade på dom. Jag kastade stenar på dom. Och hela tiden skyllde jag på dom att det var deras fel. Men det var jag. Det var mitt fel. Hela tiden var det mitt fel.

Jag väntar på att ni ska ringa mig och sedan möts vi allihopa i en stor ring av levande själar. Och ni berättar för mig att hela tiden var det mitt fel. Hela tiden var det mitt fel. Hela tiden höll ni masken. Jag väntar på er. Jag väntar på att ni ska ringa och säga att hela mitt liv är ett stort skämt. Att det inte är på riktigt. Det existerar inte.

Hur kan livet göra så ont när det inte ens existerar.

Carl XVI Gustaf

Så här såg det ut i helgen när Malin fyllde år och hade födelsedagsfest med Carl XVI Gustaf-tema.








måndag 16 januari 2012

va inte rädd

att bry sig

Det är så konstigt med alla människor omkring oss. Alla människor som går omkring ovetandes om allt det fula, det svarta, det mörka. Varför kan vi inte bara ta hand om varandra. Fråga varandra. Bry er om varandra. Krama varandra. Fråga hur man mår. Fråga hur du mår. Fråga hur ni mår. Bry. Sig.

lördag 14 januari 2012

kb

jag älskar att du älskar karin boye

jag hatar dig

jag hatar dig och jag hatar dig och jag hatar dig jag hatar dig jag hatar dig du var min hjälte du var min gudinna du var allt jag ville vara jag kikade på dig när du sminkade dig och lade fram kläderna du skulle ha på jobbet hur du drack vin och lagade mat och spelade yatzy och skrattade och kammade håret och och jag hatar dig jag hatar dig jag hatar dig värdelös hela tiden var jag värdelös och dra åt helvetet kan ni göra allihopa era jävla fittor ni vet inte ett jävla skit era jävla jävla jävla jävla fittor du vet fan inte ett jävla skit

onsdag 11 januari 2012

att vänta på våren


Att svaja, svänga, skaka. Att ha alla dessa elaka insekter under huden. Prova det. Känslan av att något är riktigt fel. Hur det gräver sig djupare, hur det växer svarta krokiga rötter i ditt huvud. Du kan inte stoppa det. Det är cancer. Det är ett gift. Det är alla sjukdomar i hela världen. Du kan inte stoppa det. Det finns ingen återvändo. Du kan tala om det för alla i hela världen. Du kan testa alla mediciner som finns. Det förändrar ingenting. Du är förlorad. Kanske kan man tygla nerverna, vänta med att avfyra vapnet, växa några centimeter till eller bara sitta här och vänta på våren.

fula grenar