måndag 27 februari 2012

söndag 26 februari 2012

hände det verkligen?

Hela mitt liv känns som att det är på låtsas. "Har jag drömt det här, har jag sett det på film eller hände det på riktigt?"

flashback vet allt

Det bästa svaret på relationsproblem hittar man på flashback: "Det absolut viktigaste är att du slutar använda fetstil till att börja med. Resten löser sig." Den bästa medicinen mot söndagsångest: amerikansk blasköl som S lämnat i kylen.

Nu har jag flyttat. I fredags blev jag full. I fredags blev jag arg. I fredags blev jag sur. I fredags blev jag ledsen. I fredags blev jag upprörd. I fredags blev jag uppgiven. I fredags blev jag lycklig. I fredags blev jag glad. Jag träffade så många bra människor. Jag träffade så många dåliga människor. Ni gjorde mig så glad. Ni gjorde mig så ledsen. L, K och E. Ni är så himla bra. Tänk att jag får ha er i mitt liv. Och sen somnade jag på bussen. Jag vaknade på madrassen på golvet med kläderna på.

fredag 24 februari 2012

farväl guldheden


Igår såg jag Big Brother för första gången sedan Carolina Gynning var med. Alltså väldigt längesedan. Jag tyckte dom var dumma i huvudet redan då men det är ju helt sjukt nu. Herregud. Dock är det jävligt underhållande. Särskilt när man sitter och mår dåligt. Man känner sig ju nästan normal när man slår på det där på tvn.

Nu ska jag flytta. Sedan ska jag dricka god öl och dö. Farväl Guldheden. Kommer sakna dig för alltid alltid alltid alltid alltid alltid.

(Bild härifrån)

torsdag 23 februari 2012

ilska

Jag gillar inte den här personen som jag blir när jag mår så här. Det går liksom för snabbt och jag hinner inte reda ut allt i huvudet. Jag blir så irriterad, arg, förbannad, less, provocerad. Det blir heller inte bättre av att läsa massa onödiga bloggar som får mig att vilja spy. Jag har lust att vara den där anonyma sura jäveln som sitter framför sin dator dag ut och dag in och kommenterar elaka saker på olika bloggar. Vill slå någon riktigt hårt i ansiktet. Vill skriva "Du är så jävla dum i huvudet". Men i slutändan handlar det ju egentligen bara om avundsjuka. Att alla andra verkar ta allting med en klackspark. Att alla andra lyckas och åstadkommer något (även om det är saker som jag tycker är idiotiskt). Jag vill vara som er.

Jag älskar små fluffiga djur och när jag vaknar på morgonen så ramlar det skor från himlen och när jag ska ta ett bad är badkaret fylld med champagne och jag älskar min kille som jag träffat i ett halvår och nu har vi gift oss och jag ska åka till New York och Paris och fota med min analoga kamera jag hittat på second hand och sen trippar jag runt där på kullerstenen i mina prickiga vintageklänningar och sprider lycka.


...


Är så less på allt och alla. Och det är fan sämst. Så därför ska jag göra såhär: Äta gröt, se Sommaren med Monika, packa det sista, dricka te, åka till nya lägenheten och lämna min kristallkrona, förmodligen grina på bussen för jag inte ville flytta, packa mer, läsa bok, åka till Malin och spela snes, somna med huvudet på kudden och hjärtat i handen.

Jag gillar nog det bättre ändå.

schreiben

Jag tror att jag måste börja träna på att skriva lite oftare. Ibland känns det som att ord, meningar och formuleringar försvinner. Jag vet inte varför det är så. Jag brukade skriva nästan varje dag på datorn och i anteckningsböcker men nu för tiden skriver jag knappt någonting alls. Det måste bli ändring på det. Får inte tappa orden. Får inte tappa minnet.

Well. Insomninan från helvetet har visst kommit tillbaka. Jag var dock duktig och klev upp rätt tidigt även fast jag inte sovit mycket alls. Satt och uppdaterade nyhetssidor hela tiden för jag tyckte det var så spännande att Victoria skulle föda barn. Nu ska jag ta tag i den sista packningen, slänga massa grejer och skänka ännu mer grejer till Myrorna. Hej då.

sömn

Sömnlös. Kan. Inte. Sova.

onsdag 22 februari 2012

omg

OMG. Agalloch på Fängelset samt Mount Eerie och Earth på Truckstop Alaska i april. Herregud vad bra månad. Plus Grouper i mars. Åh.

det som händer i mitt liv

Och nu har jag packat ner hela mitt liv i kartonger. Igen. Jag hatar att flytta. Jag kommer gråta när jag ska lämna ifrån mig mina nycklar för jag älskar Guldheden så himla mycket.

Och fjärilarna i magen.

Och jag läser en fotokurs. Det är roligt men ändå jobbigt.

Och jag har er och jag behöver nog inga andra i mitt liv just nu.

Och det här med längtan.

Och jag tog bort min facebook för flera veckor sen. Det är så otroligt skönt men lite tråkigt att man tappar kontakten med folk. Jag har en telefon om någon vill umgås osv.

Och det slog mig precis att jag inte snusat sedan början av november tror jag (kan till och med vara slutet av oktober). Jag känner mig så jävla duktig. Jag har typ rökt max 7 festcigg också. Intressant information.

Och nu ska jag titta på Virgin Suicides och dricka coca cola.



Så nu vet ni vad som händer i mitt liv om det är någon som vill veta.

hades



Jag tänker mycket på döden. Det känns som att jag helt plötsligt bara kom på, wow, jag lever, alla omkring mig lever och det kommer inte vara så för alltid. Alla kommer försvinna. Allt kommer försvinna. Jag kommer försvinna. Gamla vykort och brev hamnar kanske i pappersinsamlingen. Smycken blir bortglömda i en ask. Muggarna, glasen och besticken hamnar på någon second hand-affär. Blommorna vissnar. Och resten bara dör ut.

Jag tänker att jag är rädd för att gå över gatan för man läser ibland om att människor blir påkörda och dör även om det är grön gubbe. Tack och adjö jag dog för att du festade igår och somnade i en halv sekund. Jag tänker att jag kommer bli överfallen när jag går hem på kvällen upp för den långa backen vid Medicinaregatan. Jag kommer ligga och dö i en buske någonstans för att du behöver pengar och måste stjäla människors plånböcker, Iphones och liv. Jag tänker att jag blir trött, har ont i huvudet och mår illa. Jag ser på tv om en tjej i min ålder som bara skulle till läkaren för att hon hade migrän. Ja, det är cancer, en tumör, du har ett år kvar bara för att cancer dyker upp var som helst och när som helst bara för att leva som en parasit i kroppen som sakta förtvinar.

Jag tänker mycket på döden. Att den finns överallt. Som en mörk skugga över hela jorden. Och när som helst bestämmer den sig för att förgöra mig eller någon omkring mig och ingen kan stoppa det. Ingen kan kontrollera det. Jag kan inte kontrollera det. Det bara händer helt plötsligt. Ett lotteri. Nu är det din tur. Så är det bara för ingen lever för evigt.

Och jag är så himla rädd för det.

tisdag 21 februari 2012

sista andetaget


Jag älskade dig aldrig. Världen, jorden, träden, djuren, människorna, kärlekarna. Det stora och de små. De viktiga och de oviktiga. Aldrig någonsin älskade jag er. Och nu när ni vet om det så är det alldeles tyst och stilla. Kanske kan jag få min ro. Fåglarna måste sörja. Barnen måste gråta. Mammorna måste vara starka. Det är bara nu det är svårt, senare vi får vila. Det är efter vårt sista andetag vi äntligen kan ta vårt första.

jag går nu


Dagarna bara försvinner, en efter en. Jag vandrar på en krokig väg som inte leder någonstans. Hemma hos mig har saker och ting vissnat för längesedan. I bokhyllan finns en bok som berättar. I telefonen har jag ett nummer som ljuger. Utanför mitt fönster finns ett träd som viskar. I hjärtat hör jag någon som sjunger. Jag glömmer bort att leva. Stillsamt kommer ni lämna mig. Och när nätterna i maj har mist sin glans kommer jag att försvinna obemärkt ut i världen.

söndag 19 februari 2012

lastfm

Åh gick in på lastfm och kollade vad jag lyssnade på för 7 år sedan. Nostalgi. Det bästa är att jag hittat massa band som jag lyssnat på men glömt bort. Denna låt t ex. Fantastiskt.

Wonders if she is loved, if she is missed

Jag drack öl med en god vän och han berättade om sådant som jag är så otroligt rädd för. Jag tänker mig ett svart gift som pumpas ut i venerna och äter upp en. Större tuggor och mindre energi för varje dag som går. Jag drack vin någonstans i Vasastan och tänkte, det kanske inte behöver vara så svårt, det kanske inte behöver vara så svårt att prata med människor. Och sedan en spårvagn bort från alla dessa människor med förväntningar i deras blanka ögon. Och sen tror jag att du grät men jag vet inte för jag minns ingenting jag minns bara det dåliga aldrig det bra varför är jag så här varför gör jag så här.

Överlevnad


I början berättar vi för varandra att vi två är det bästa som någonsin hänt. Och senare så lovade vi varandra att ses igen. För vi var det bästa som någonsin hänt. Och flera månader senare spricker våra röster när vi springer på varandra. Vi är bara två skuggor som vilade under ett träd som vi trodde skulle blomma för alltid. Vi har klöst på barken så många gånger att vi snart kommer gå av. Vi har halkat på alla våra misstag tills vi inte orkar stå upp längre. Vi räknar dagarna för att se hur länge vi kommer leva. Kommer vi överleva.

Jag är så rädd för det här.

torsdag 16 februari 2012

ljud

Det där ringande ljudet som susar förbi när man åker tåg och korsar en väg (så som tåget låter här). För jag vet inte var jag hör hemma. Svalor och tornseglare. För det påminner om när jag hade sommarlov och gick till farmor på morgonen och fick saft och bullar. Och regnet mot snedtaket i mitt gamla flickrum. För det var mycket enklare då.

so how could your hair have the nerve to dance around like that


Varför kan det inte bara gå över. Varför kan det inte bara bli som vanligt. Vad är vanligt. Hur var det när allt var som vanligt. Hur var det att vara normal. Här har ni en fin låt.

onsdag 15 februari 2012

man måste bära sin sorg i armarna

Nu kommer jag ihåg hur det kändes och varför man aldrig ska släppa in någon i ens liv. Någonsin. Hur kunde jag glömma bort det. Jag är trött nu. Jag känner redan hur det börjar. Hur allt börjar visa sig. Hur allt kommer rasa sönder. Igen. Och igen. Igen igen igen igen.

tisdag 14 februari 2012

Jag kommer från ingenstans

Ängegatan 11, Östersund 14/2-2003

Jag kommer från ingenstans och det är alla hjärtans dag och Jeopardy på tvn grannarna ovanför mig ligger med varandra igen men jag kan inte bestämma mig för om de ligger med varandra, älskar med varandra eller knullar med varandra och jag kommer från ingenstans.

För längesedan III


Hallå är jag alldeles för liten för att kunna förstå någonting ännu. Hallå är jag alldeles för liten för att kunna känna någonting ännu.

För längesedan II


Jag släntrar omkring och pillar på dina gitarrer och har på mig dina gråa tofflor och din blå tröja du köpt i Berlin, tittar lite i dina böcker och gömmer mig bakom en garderobsdörr för att titta fram och se om du sitter i sängen och läser eller spelar på en av dina gitarrer, begraver mig i din kudde för att känna om något av dig finns kvar, jag måste tända och släcka ljuset för kanske sitter du vid skrivbordet eller i soffan, och din klocka på väggen som har varit tjugo över sex i en evighet för tiden har stannat upp här och undra om jag kommer överleva det här, det är ju bara kärlek, undra om det kommer ta mitt liv för nedräkningen börjar nu

För längesedan I


Du kanske har glömt bort hur man spikar upp bilder på väggen, bevakar dessa obäddade ansikten. Du kanske har glömt bort hur jag bar dig till din kista utan att gråta över att ditt ansikte redan för längesedan var begravet inuti mitt bröst.

måndag 13 februari 2012

gift

hur jag förgiftade er alla.

något gammalt

Eftersom jag inte kan, har glömt bort, inte ville, inte kan inte kan inte kan så får det bli ett gammalt dagboksinlägg.

det är såhär jag är.

och tänk att man ska bli lämnad på botten av havet för att man är den man är. för att jag är så här. jag kan inte sätta fingret på det. jag kan inte sätta fingret på vad jag saknar, eller OM jag saknar något eller någon överhuvudtaget. jag tror inte det. jag längtar inte längre. ingen längtan överhuvudtaget. det känns lite sorgligt att jag inte bryr mig om något egentligen. att jag inte saknar någon eller får den där melankoliska känslan som jag brukade få. att länga tillbaka. det var något stort för mig. något att hålla fast vid för att försöka stå stadigt med fötterna på marken. och att jag släppt taget om alla. varför har jag det. jag vet inte. och egentligen så vill jag inte veta. för det spelar ingen roll. vad är det för mening att längta tillbaka. ibland kunde jag nästan tvinga mig själv att tänka på de dåliga händelserna. bara för att minnas. det kändes som jag var tvungen att hålla kvar allt, hålla fast vid, bara för att få ha några minnen kvar. att få ha kvar minnen som fick mig att känna att jag faktiskt levde. att jag överlevde och att jag försökte leva. det är inte lätt att kliva upp på morgonen. det är inte lätt att bländas av morgonsolen. det är inte lätt att bädda sängen. det är inte lätt att sluta stirra på kaffekoppen på köksbordet istället för att dricka ur den. det är inte lätt att komma ihåg att äta. det är inte lätt att åka bussen till jobbet. det är inte lätt att försöka föra en konversation. vad hände i helgen. hur går det med allt. några killar. nä. okej. vad händer i helgen då. vad ska du göra på semestern. det är inte lätt att handla apelsiner och knäckebröd på ica. det är inte lätt att åka hem. det är inte lätt att komma hem, ramla ihop innanför ytterdörren, famla i mörkret, tappa bort dina nycklar, bryta ihop och gråta ett helt hav, att slå sig själv i huvudet, rycka sig själv i håret, försöka banka in något vettigt i skallen, försöka minnas och konsten att inte minnas.

jag kommer ihåg dofterna,
och detaljerna.
och jag minns beröringarna.
och

sedan minns jag avsmaken
och alla motgångarna och stenarna
i mitt huvud och i magen och i mina
händer.

men jag saknar det inte.
jag vill bara hålla kvar det.
en liten liten stund till.


men så är det ju. jag kliver upp imorgon i alla fall. det gör ju alla. det är nu jag blandar ihop sanningen och drömmarna. vet varken ut eller in längre. för jag pratar inte om det längre. har inte gjort det på en evighet. jag tror att när du stängde din dörr så slutade jag lyssna, jag slutade även öppna mina dörrar. jag tror inte det är någon idé. vill inte ha sorgen och sluten omkring mig som ett litet svart paket. vill inte ha stämpeln eller trösten. eller jo. ibland vill jag ha trösten. ibland vill jag bara att någon ska trösta när jag ligger under täcket och håller på kvävas för jag vill inte att någon ska höra. vill att alla ska vara döva, men inte blinda.

är ni blinda.
är ni döva.
jag är här.


och så en liten berättelse:

jag minns ingenting. jag tror ingen vill höra. jag vill inte höra. jag vill berätta. nä jag vill inte berätta. jag vill höra. och nu spöregnar det. det smattrar mot snetaket. jag har en tennisboll i min hals. insekter i min mage. hud under naglarna.


förtvivlan på tungan.

rädda mig!

Alla de gångerna ni försökte leta er in i mig och jag försökte hålla er borta. Alla de gånger jag till slut gav efter, sänkte garden och tänkte "Okej. Gör vad ni vill. Rädda mig nu." Jag litade på er. Allihopa. Att ni skulle rädda mig. Jag ville att ni skulle bära bort mig från allt elände, från alla dåliga människor, från allt, från mitt liv. Och jag trodde verkligen att ni kunde rädda mig. Jag räknade med er. Allihopa.

Men den här gången ska ingen rädda mig. Ingen ska rädda mig. Du ska inte rädda mig. Du behöver inte. Du kan inte. Jag har kommit på det nu. Ingen kan. Du kan inte. Ingen. Och det är så skönt att veta att ingen kan rädda en. Bara jag kan rädda mig själv och jag vill verkligen göra det. Om det går.

tystnaden


Orden är alldeles sköra. De liksom spricker när jag försöker forma ett a, ett o, ett v med min mun. Jag tänker att det är ledsamt att vara ensam bakom persiennerna. Jag tänker att det är skönt att vara ensam under lakanen. Jag har lagt tystnaden på hög här hemma hos mig. Väntar på ett bra tillfälle att sätta den i arbete. När du frågar mig om saker som får det att sticka till i magen. Då kan jag använda tystnaden. Man kan använda den både som ett svärd och som en sköld.

jätteful

Jag hade fått nya kläder. Ni vet, någon sådan där dress med matchande sweatshirt och byxor. Kanske var det något tryck från en Disneyfilm. Jag kände mig jättefin. Skolavslutning, skolfotografering, skolstart. Det var då man fick nya kläder. Du sa att jag var ful i håret när jag kom till skolan. Att jag inte hade borstat det ordentligt. Och du borstade det och det gjorde så himla ont. Sedan grät jag inne på toaletten och tyckte att mina nya kläder var fula. Jag kände mig jätteful. Det känns väldigt konstigt att en sådan liten sak är världens största just nu, här i min säng, under täcket, hundra mil bort och jag vet inte ens om du lever längre.

söndag 12 februari 2012

vilan


Jag vilar. Det är det jag gör. Det är därför jag inte svarar på era sms. Det är därför jag inte svarar när ni ringer. Det är därför jag tagit bort facebook. Det är därför. För att jag måste vila.

kanske

När min jagade blick sakta avtar och sorgen bleknar för varje dag som går kanske jag kan öppna dörrarna på glänt. Kanske kan jag berätta. Kanske kan jag ändå blomma. Kanske kan jag. Kanske förtjänar jag att bli omtyckt. Kanske. Kanske kan jag öppna boken om Emilie och läsa kapitel efter kapitel tills alla sidorna tagit slut och jag måste börja på en ny.

onsdag 8 februari 2012

vill ni verkligen

Jag drömmer mardrömmar om att ni lämnar mig. Jag drömmer att ni hittar varandra och att ni lämnar mig ensam. Jag drömmer att jag blir jagad av en man med en trasig flaska samtidigt som ni har varandra i en annan del av staden.

söndag 5 februari 2012

vad vad vad

Ja jag vet att ni hatar mig men jag är bara en kvinna, en syster, ett barn, en människa. Jag vet inte ens vad jag gjort.

fredag 3 februari 2012

min plats


JAG LÄNGTAR EFTER MIG SJÄLV ALLT DET JAG VARIT OCH ALLT DET JAG ALDRIG KOMMER VARA JAG LÄNGTAR EFTER MIN ENDA PLATS MIN ENDA PLATS PÅ DENNA JORD VAR DEN NU ÄR

melankoli.

En varm sommarkväll satt jag på ett berg och såg ut över Göteborg. Jag gick förbi en övergiven skola en kylig höstnatt. Jag gick igenom de Jämtländska skogarna en sensommarnatt. Jag pulsade i snön när termometern visade -32 grader. Jag cyklade blixtsnabbt igenom ett folktomt Östersund. Jag vaknade på en gräsmatta i Växjö. Jag satt fast på en tågstation i Nässjö. Jag gick vilse om och om igen i Krakow. Jag satte mig ner på en myr och ville aldrig mer resa mig upp. Sorgligt. Vackert. Meningslöst. Fantastiskt. Värdelöst. Allt på samma gång. Det är fantastiskt. Det är olidligt. Precis såhär känns det.






(Bilderna härifrån)

går inte.

Det går inte längre nu.

onsdag 1 februari 2012

längtan.


Jag kommer aldrig få träffa dig. Jag kommer aldrig få berätta för dig om brevet jag har undangömt i en låda långt långt inuti mig.