söndag 17 juli 2016

Våra sista dagar som barn

Du börjar komma tillbaka in i mina drömmar, tillbaka i mitt bröst. Jag ser ditt långa hår så nära, jag hör din läspande basröst. Det var två år sedan vi två sågs, sedan vi möttes. Jag antar att tid och rum försvann någonstans på vägen. Vem fan kan då förstå? Vem fan kan då förklara? Vem fan kan då berätta varför? Jag vill ha en sista timma med dig, en sista av allt. Vi åkte i ett ösregn på motorvägen och du frågade mig om jag kunde hålla ratten. Jag ser dig klart och tydligt, vart jag än står och vart jag än tittar. Samma gata, samma plats, samma allt betyder inget längre. Vem fan kan då förstå? Vem fan kan då förklara? Vem fan kan då berätta varför? Jag ser dig klart och tydligt, vart jag än står och vart jag än tittar. Samma gata, samma plats, samma allt betyder inget längre. Allting var förutbestämt. Jag vägrar acceptera, jag vägrar vilja förstå. Du försvann från oss så fort och så plötsligt, jag tar ratten för dig i vilken storm som helst. Du satt ensam på en strand hundra mil bort ifrån civilisationen. Och med ett krafttag så reste du dig och kastade dig ut i det blå.

Inga kommentarer :